hej, det är jag.

Det är kväll igen. Ännu en dag har ramlat förbi.
Fast egentligen är det nog bara jag som ramlat. Igen.
Jag tror hela tiden att man ska vänja sig vid att snubbla. Runt.
Men jag vänjer mig aldrig.
Det är när natten kommer. Den är så mörk nu. Mörkare än förr.
Då tänker jag på det jag saknar. Nej jag glädjer mig inte åt det jag har.
Fast jag borde. Jag vet. Att jag borde.
Men Casper är under marken.
Och Niclas är för långt härifrån. Tillochmed när han står bredvid. Bredvid mig för långt bort.
Jag vill sluta känna den känslan.

Och jag hatar när folk säger att jag har för höga tankar om mig själv.