hej, det är jag.

Jag sitter och funderar på det här med vänskap. Jag vet att jag alltför ofta är för ärlig för andra människors öron. Och jag vet att det då är lätt att gå till nån annan och vara sur på något som jag sagt. Men är vi inte stora nog att komma och säga det till mig nu? "Jag blev ledsen för något du sa, hur menade du med det?" Jag tror aldrig jag någonsin hört någon säga den meningen. Men vi är ju stora nu. Jag kan inte hjälpa att känna att jag hellre är en ärlig vän än en sån vän som bara säger vad alla andra vill höra. Hur bra kompis är man då egentligen? Det finns nog med människor där ute som bara stryker alla medhårs (jag vet det, för jag är exakt så med nästan alla mina andra kompisar som jag inte vågar säga vad jag tycker till). Så kan inte nån av oss bryta den trenden?

Jag vet att sanningen gör ont att höra. Åtminstone min sanning. Mina åsikter. Jag vet att dom är för hårda ibland. Men jag skulle aldrig säga dom, om det inte var för att jag tror att dom gör nytta. Att dom kan få någon att förstå vad jag menar.

Och om man inte vill höra dem, om man blir arg. Kom till mig då istället. Kom och säg till mig att jag sagt någonting som inte var rätt. Gå inte till nån annan. För ska jag vara ärlig mot nån, då vill jag också ha ärlighet tillbaka.