21:20 RIver en vacker dröm

Jag tror vi flyger, rakt in i solen.

Håkan Hellströms nostalgi ifrån laptopen och bara en månad kvar till konserten på annexet. Det känns lite som ett avslut. Ett avslut på en ungdomstid som nog faktiskt inte kommer tillbaka. För jag blir aldrig 15 år igen. 15 år och full på rödvin i någon väns hus på okänd plats i Östhammar. Fläckar på kläderna. Ett brustet hjärta som ingen och alla kunde se. En kväll i någons armar. Någon som det för en kort sekund kändes som att jag brydde mig om. Det enda jag egentligen brydde mig om var att få känna mig hel för en kväll. Slippa vara sådär förbannat trasig hela tiden.

Den där tiden är sen länge förbi. Du betyder ingenting för mig längre. Jag har ett nytt liv. Och jag svor att ingen någonsin skulle få rätten att behandla mig så igen. Men likförbannat, tre år senare, så sitter jag här ett hjärta med rispor i. Det är fortfarande helt. Men jag känner hela tiden att det krävs så lite för att få mig att falla över kanten.

Fast vem vet, det kanske väntar någonting vackert där.


15 bast. Den bästa och sämsta tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0