hej, det är jag.

Ibland är det bara så trångt i bröstkorgen att varje andetag tar emot och det känns som att snart exploderar jag.

Här sitter jag med mina springbyxor på och skickar tusen ansökningar till olika frivilligorganisationer och hoppas på att nån av dom vill ha min hjälp. Är så trött på att bara eat, work, sleep repeat så jag hoppas att jag kan få möjlighet att arbeta lite extra för någon annan än mig själv. Man kan ju iofs tycka att jag arbetar för någon annan än mig själv på sjukhuset men det räcker inte riktigt känner jag.

Sen jag började träna i januari har mitt midjemått minskat med ungefär 4 cm. Lite för världen men mycket för mig. Känner mig mycket finare nu så det är bara att hålla i träningen fram till våren. Har anmält mig till blodomloppet med jobbet så man vill ju inte skämma ut sig helt inför kollegorna.

Det sista jag ville säga var att JAG HAR FÅTT EN LÄGENHET. PUNKT. Efter x antal månader av letande ska jag äntligen få flytta till en liten källarlägenhet med diskho och matbord och en säng som inte är i taket.

Livet ser ljusare ut.

Helgen gick i vännernas tecken med fuldans på ÖG i fredags med Ax och Lilleman och sedan bakishäng i solen hela lördagen som avslutades med en förfest så att vi alla kunde säga hejdå till fantan som sticker ut i världen idag. Känns sorgset att inte få se den donnan på många månader men är ju såklart sjukt glad för hennes skull. Klockan tickar ner och nu är det mindre än ett långt år kvar tills vi kan åka ut och resa. Som jag längtar.

Trots att det blåser motvind på mig så finner jag ändå ljusglimtar varje dag. Som att få vara med M och gå en tre timmar lång promenad längst en å och bestämma att snart, snart kan vi gå hit och bygga barkbåtar. Att få vara liten med varann och att få känna att vi tycker om lika saker, och framförallt hur mycket vi tycker om varann.

Och ikväll ska jag få titta på en lägenhet.

Gårdagens vårflod

Tiden tickar sakta den här vintern. Saker och ting är väl egentligen inte riktigt som de ska, eller åtminstone inte riktigt som jag vill att de ska vara men jag tror inte jag ska gräva nåt mer i den här gropen.

Istället tänker jag på allt som är fint. Och går ut och dansar. 

 

Såhär i efterhand har jag svårt att förstå att jag har levt nästan hela mitt liv utan att känna dig.

Det började med en studentskiva för mig. En studentskiva i maj för snart två år sen där vi skakade hand och jag spanade i smyg under natten. Du var bland det finaste jag någonsin sett. Temat var havet och jag sprang runt utklädd till en flaskpost med ett långt kärleksbrev skrivet över ryggen. Runt runt sprang jag utan en aning om att bara ett år senare skulle jag få viska mina kärleksbrev i ditt öra varje kväll. 

Jag visste redan vad du hette när du räckte fram din hand för att säga hej men jag låtsades som att ditt ansikte var nytt och att jag själv var ett oskrivet blad. Och trots att det var allt som hände den kvällen, så sådde det något slags frö inuti mig. Ett frö som skulle till att växa till en stor blomma ett år senare.

Dagarna gick och en månad senare fick jag se dig igen. Se men inte röra för under den här tiden tillhörde jag någon annan och jag ångrar så att jag inte tog chansen redan då. Vi sågs i humc på en ospontan fest och smög vidare till BJ och dansade i natten. Jag tyckte återigen att du var så jävla fin. Såhär i efterhand påstår du att du var förtjust i mig med, men sånt vågar man inte se när man är nyss fyllda 18 år och med ett skälvande hjärta i bröstkorgen.

Sommaren kom och gick och jag hade hela tiden ont i mitt hjärta. Jag gick runt som i trans fast besluten om att mitt förhållande skulle bli bättre, och jag knep ihop ögonen tills det gjorde ont för att förtränga det lilla hopp som jag kände när jag tänkte på dig. Man slänger inte bort tre år av förhållande bara sådär, speciellt inte när man är en tonåring med klent psyke som fått för sig att pojkvännen definierar vem man själv är. Jag önskar så att jag förstått tidigare ingen annan kan bestämma vem jag är.

På Emmaboda bodde du i tältet bredvid mig. Varje natt ville jag krypa ner i din sovsäck och aldrig lämna den men jag var för feg och när du bad mig kyssa dig så gick jag min väg i natten. Du valde nästa tjej och jag förstår dig, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont i mig. Sen kom hösten och varje kväll funderade jag på vad du gjorde i det gula huset som låg 500 meter ifrån mitt. Vid nyår blev jag singel och den första jag smsade var du. Jag sa hjälp mig, och du svarade att vi tar en promenad. Den promenaden var en början på en komplicerad konstig vänskap som höll i sig i flera månader framåt.

Jag tänkte så mycket på dig den vintern att jag trodde att min hjärna skulle explodera. Ville inte riktigt erkänna det för mig själv eftersom att jag var så övertygad över att du inte kände som jag. Du var så himla dålig på att visa det, och så rädd för att vara två. Men det bästa av alla nätter av dans, var när jag fick ta dig i handen och gå hem till din säng. Det var så självklart i mitt huvud då - vi passar så himla bra ihop.

Men det var inte lika självklart för dig, och det tog månader när du ramlade runt i din förvirring. Jag förstår nu att det inte var så lätt som det var för mig, men jag önskar att jag hade vetat tidigare. Vetat att du var rädd. Vetat att du ville ha mig med, men var livrädd att förlora allt du hade. Till slut sa jag att nej jag vill inte vara tjejen som sover hos dig ibland. Jag vill ha dig och jag vet att du inte vill så säg det högt nu. Säg Nej till mig. 

Men då, på den parkbänken, i solen, den sista mars, sa du Ja till mig. 


Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye

Ni vet när jag säger att åh jag har slutat drömma mardrömmar, då vips drömmer jag den värsta på länge. Det känns som att det är med flit som det går x antal gånger mellan drömmarna, för då hinner jag få för mig att jag kanske ska få slippa dem. Men sån tur ska jag väl inte få ha.

Börjar äntligen trivas med mitt liv igen. Har påbörjat ett nytt träningsschema för att få bort sånt som stannat kvar efter julen och tittar bara bara framåt. Planerar en tripp till Göteborg och en till nåt land som inte är Sverige inom en månad och det ska bli skönt att få komma ut och resa och bort ifrån gråa Svedala åtminstone för några dagar.

Snart är det helg och då ska det dansas. Spelar ingen roll var men dansas ska det.

Jag lever i alla fall - och har inte drömt mardrömmar på en hel vecka.

Det har varit en helspäckad vecka med två stockholmsbesök, en rivig förkylning och en farväl öl med gänget som sa hejdå till fina Pernie som flyttar till Brighton i sex månader. I Stockholm har jag både hunnit gå på Bounce uppsättning av Svansjön på dansens hus samt besökt Fotografiska för att hinna ta en titt på Brandts utställning från Afrika innan den slutade visas. Tre mycket fina dagar trots att jag kämpar mot en näsa som gör så himla ont hela tiden. Börjar dock bli friskare och då Karin, ska det fikas!!

Ps. Har jag sagt att jag ska få gå på moderna versionen av svansjön på musikens hus, Laleh, Anna Ternheim och riktiga svansjön i vår?

Min natt var som så många andra den här hösten fylld med mardrömmar som gör att jag vaknar upp, klarvaken, och alltid lika glad att 1. drömmarna inte är på riktigt och 2. att det ligger någon bredvid som kan ge mig en kram i sömnen. De handlar alltid om samma sak, att bli övergiven, ensam eller förnedrad. Det har varit återkommande under hela hösten och det är tröttsamt och tärande att vakna på morgonen med huvudet fullt av tankar som förstör för en, trots att sakerna jag drömmer om inte hänt på riktigt. Åtminstone inte på exakt samma sätt. Imorse när jag vaknade bestämde jag mig i alla fall för att göra ett helhjärtat försök till att glömma allt som varit och gå vidare för att få sova i lugn och ro. Jag tror det handlar mycket om att att jag vägrat acceptera att livet gått vidare och att det gjort ont att inse att vänskaper som format mig under uppväxten var mer betydelsefulla för mig än de var för dem som jag delade vänskapen med. Det är i alla fall med en stor lättnad jag känner att jag faktiskt börjar gå vidare och skiter i allt som Grynet skulle sagt.

Det nya året firades in med pompa och ståt med billig skumpa, en cigarr och många pussar och kramar. Efter en fin middag i Sunnersta tog vi bussen mot Rackarberget för att räkna ned tolvslaget och sedan dansa fötterna av oss på vdala fram till fyra på morgonen. Fem i morse ramlade vi i säng och idag har vi legat i Albins soffa med varsin pizza på magen. Fint ska det vara på nyår.

För exakt ett år sen vaknade jag med ett brustet hjärta efter många månader av självplågeri och otrohet som avslutning på ett ruttet förhållande. Jag tog på mig en spetsskjorta mot min egen vilja och flydde till Tina och en nyårsfest som jag lät bli att gå hem ifrån på tre dagar. Där och då tog livet en vändning och jag lämnade tonåren bakom mig. Jag lämnade mitt treåriga förhållande och jag tillät mig att finna nya bekantskaper utan att känna skyldighet inför någon annan. Januari gick och februari kom och jag dansade runt i mina lösögonfransar både fredag och lördag. Jag såg dig ofta i vimlet och titt som tätt fick jag chansen att somna bredvid dig efter en lång promenad hem. Jag visste att du nog inte kände som jag, men jag njöt ändå av stunderna när jag fick ha dig för mig själv. Sedan åkte jag till London med min engelska c-klass, hånglade, drack öl och lärde känna så många fina människor som jag gått i samma skola som i tre år, utan att ha sett på riktigt. Jag lärde mig mycket om mig själv på de 5 dagarna och jag insåg att jag inte är så hemsk att umgås med som jag tidigare fått för mig att de andra tyckte. 
Dagarna avlöste varandra och jag funderade mycket på den där pojken som jag sov hos ibland. Att känna att man tycker om någon fast man inte borde är tärande på ett tonårshjärta men till slut sågs vi på en parkbänk i solen och sa att nej nu får det räcka: vill du vara med mig på riktigt? Det tog flera månader innan jag förstod att vi blev tillsammans den dagen. April kom och min 19 födelsedag väntade så jag tog med mig mina allra bästa vänner till Berlin och dansade nätterna till ända. Vi mötte Ben, den 30 åriga killen i bakgrunden, och drack tequila tills ögonen stod i kors. Just i den stunden, var jag lyckligare än någonsin, för jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Efter Berlin väntade studentskiva på studentskiva och en konstant fylla fram till Juni. Jag hade the time of my life och precis som i nian lärde jag känna hela min klass precis innan vi gick åt olika håll. Studenten kom och jag tog emot ett diplom för bästa betyg på skolan och jag var så himla stolt över mig själv den dagen. Efter studenten kom sommaren och jag och M hängde mest varje dag. Vi firade midsommar på Gräsö och jag slängde ur mig ett "jag älskar dig" på fyllan och inget blev sig likt efter det. Midsommarnatten var en tragedi utan dess like och jag vaknade till sorg och trasiga vänner som aldrig blir densamma.

Jag kommer dagligen på mig själv med att låta bli att höra av mig till människor som jag tycker om och som jag faktiskt borde hålla kontakten med för att jag inte orkar. Det finns ingen ork till att skicka iväg ett sms eller bestämma en fikadate trots att jag vet att jag kommer ångra mig så himla mycket i vår när ingen längre vill vara med mig för att jag aldrig hör av mig. Måste. Skärpa. Mig.

Idag förlängde jag mitt vikariat till sista augusti, och sen börjar jag plugga! Skönt med lite beslut i rätt riktning.