hej, det är jag.

Jag somnade klockan åtta igår kväll och när jag vaknade 14 timmar senare så orkade jag inte resa mig upp ur sängen. Det känns som nåt slags svart hål och det enda jag egentligen vill göra är röka cigaretter och aldrig mer resa mig upp. Och om någon frågar mig varför jag blir såhär för mig, då blir svaret: jag har ingen aning. Solen skriker mig rakt i ansiktet utanför fönstret, jag kan se den trots att alla mina persienner är nerdragna. Jag vet inte varför det blir såhär ibland. Och jag vet inte vad jag ska svara när någon frågar.

Om mitt liv vore påväg rakt åt helvete skulle detta vara en accepterad, ja rent av förväntad känsla. Men det är inte påväg mot helvetet. Det är påväg till en egen lägenhet, en student, en sommar. Det handlar nog bara om att jag ibland inser hur ensam jag är. Inte fysiskt ensam, människor finns här. Men jag blir ensam när jag inte klarar av att förklara saker. Precis som nu. Jag klarar inte av att förklara ett jävla dugg.

Ibland är att få somna mot någons hals det enda man behöver i livet. Ibland.

Jag vet att jag framstår som en galen kattkärring när jag skriver sånt här. Men jag bara älskar Skorpan. Hans gråa mysiga päls, hur det luktar på hans mage, och hans stora tassar som han traskar runt på. Han är den finaste kissemissen i världen, men snart kommer han inte sova i min säng längre. Jag vet inte hur jag ska berätta nyheten om flytten för honom.

Puss och kram från kattgalningen

Att få vakna upp när solen skiner utanför fönstret är allt som räknas

Ibland när jag tänker tillbaka på det senaste året och ser vilka enorma förändringar jag genomgått så blir jag glad i hela kroppen. Jag har flyttat hemifrån, rädd och skakig men klarat det på ren envishet. Jag har fått makalöst fina nya vänner och bekantskaper och jag har ramlat runt genom nätterna vilsen och förvirrad men fortfarande glad, nästan hela tiden glad. Jag har dansat kvällarna igenom och jag har druckit alldeles för många glas vin men jag har hela tiden haft någon vid min sida som vet att jag kanske är trasig men att jag klarar mig, när någon finns där. Och jag har lärt mig många saker om mig själv som jag inte hade en aning om tidigare. Jag har känt mig vacker ibland, och jag har sagt till människor att dom är vackra med. Jag har vaknat upp bredvid någon som kanske inte riktigt vet vem jag egentligen är, men som jag älskar att prata med ändå. Och jag har tagit mig framåt genom vintern, trots otrohet, förnedring och darrande knäskålar. Jag har tagit mig framåt. Och om en månad sitter vi på en solig uteservering i berlin tillsammans igen. Och jag är stolt över mig själv.

Dagarna går sakta på Gräsö nuförtiden men idag kommer Micke och Mimmi hit och sällskapar med mig. Jag skäms över min nikotindesperata tonårskropp men inser sakta men säkert att sånt är livet. Om två veckor flyttar jag och blir vuxen och jag drömmer om att få det där livet som man läser i böcker om. Ni vet när nån tar ens hand för att man ska åt samma håll. Det livet.

Idag stod jag på jobbet mitt uppe i kaklandet av ett kök och virrade bort mig i min egen lilla värld. Där och då slog radion om till mammas nya kille och de började berätta historien om hajpojken. Hajpojken som simmade så mycket fortare än de andra barnen, men inte för att han var en haj, utan för att han hade en bra dag. Tiden kastade mig tillbaka 3 år och helt plötsligt satt jag i ett tält på peace and loves camping och solen hade just börjat gå upp och sträcka ut sina varma strålar över oss. Vi satt gömda under en presenning och du skrattade så att du grät när du berättade om hajpojken. Då när vi satt där så förstod vi väl inte riktigt poängen med ditt så kallade briljanta skämt. Men nu kan jag ibland komma på mig själv med att tänka att jag skulle göra vad som helst för att få höra dig dra det där dåliga skämtet en gång till. Vi var inte bästa vänner du och jag, men jag är ändå så glad att jag fick ha dig i mitt liv en stund. Tänker på dig ibland och hoppas att vi ses nån gång, nånstans.




Här var valborg 2008 och två idioter med alldeles för hög promille. Men som vi skrattade den kvällen. Saknar dig.

Okej för att det här inte ska bli min nya twitter så får jag väl skriva ett SUPERLÅNGT meningslöst inlägg. Idag skriver jag på kontraktet för min allra första egna lägenhet. Eller rum med kokvrå. Whatever. Det är i alla fall bara mitt och jag kan göra precis vad jag vill. (Typ komma hem efter tio, typ gå naken om jag vill, sånna saker). Det blir nog ganska stor förändring i mitt liv att klara av att leva själv eftersom jag är en av världens mest sällskapssjuka människor, så jag hoppas att det kommer finnas fina själar som hälsar på i min lilla lilla etta i luthagen. För två dagar sen spontanringde jag på en annons, och helt plötsligt så ska jag flytta dit om två veckor. Det känns helt fantastiskt och det får mig att bli livrädd på samma gång. Dock får jag väl erkänna att det känns ganska fint att bli utvald av över hundra sökande, som den slarviga gymnasiestudent jag faktiskt är. Dock släppte ju en enorm sten från bröstet eftersom jag nu har hela hösten klar på boendefronten. Om en timme skriver jag på kontraktet. Jag är lite livrädd. Kom och häng. Kom och hälsa på.

Jag vill att nån kommer hit och håller om mig ikväll. Vem som helst. Det behöver inte ens vara du.

Vaknade 9, klockan 10 hade jag ett helt nyomöblerat rum. Synd att jag inte får sånna infall när det gäller mina läxor.... Idag är jag FETT ledig. Och på torsdag. Får myror i brallan av att vara ledig.