hej, det är jag.

Och så kommer mörkret. Det innersta lika snabbt som det utanpå. Kanske är det att jag känner mig febrig, kanske är det att jag har fått för lite sömn. Men det är någonting som gör mig ledsen. Kan inte riktigt sätta fingret på det, orkar kanske inte ens försöka. Men jag vill att du ska vara med dem. Samtidigt som jag hatar när du inte är med mig. Det är sant, jag hatar när du inte är här. Jag älskar dig och jag älskar den jag blir när jag är med dig. Så när du inte är med mig, då känns allt så grått. Jag blir som en sån där färglös tår som Jocke Berg sjunger om. Och även om jag inte ser ut som en sån, så är det så det känns inuti, när du inte är här. Och jag önskar att du inte var tvungen att välja. Och jag önskar att jag inte försöker övertala dig att vara med dem istället. Det är nu man ska vara självisk. Det är nu jag ska be dig välja mig. Men när det väl kommer till kritan, så vågar jag inte det. Jag är alldeles för rädd för att förlora dig. Har det gått för kort tid för att ställa krav? Vad är det egentligen för krav jag ställer? Jag vill inte tynga ner dig. Jag vill bara ha dig här. För du har gjort mig så kär i dig. Och nu ringer telefonen, gissa vem det är?

Niclas

Jag vill ha en sista chans
Så jag säger det rakt ut:
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut