hej, det är jag.

Hej bloggen. Om jag på något sätt skulle kunna få utlopp för den ilska jag känner så är det väl här. Jag har gråtit hur mycket som helst, sparkat på hur många saker som helst, och ändå så blir det inte bättre. Nu är det andra gången min väska blir snodd det här året. Hittills har året inte givit mig någonting bra. Det enda bra som jag fått det är Niclas som vän. Han är det enda nya som jag har som faktiskt är positivt. Jag vet inte hur mycket en människa kan ta. "How long have I been in this storm" Dom orden passar perfekt. När jag äntligen blivit glad, äntligen hade så jävla kul, så kommer nån och tar väskan. Vi var 15 pers, alla hade det skittrevligt. Sen kommer några från norrtälje, vi tänkte att dom kunde få vara kvar eftersom dom var väl lite halvtrevliga sådär. Sen när vi ska gå hem från bänkarna där vi satt så hade någon tagit min väska. I väskan låg min everest vårjacka, MIN IPOD, min plånbok, min nya parfym, min gamla parfym, mina favoritskor osv. Jag vet att det bara är saker men det är inte saker för mig. Jag har knappt varit utan min ipod mer än tre dagar sen jag köpte den i september förra året. Jag fungerar inte utan den. Jag måste kunna stänga världen ute ibland, försvinna in bland kent och winnerbäck. Annars fungerar inte jag. Och hur ska jag nu kunna försvinna? Vart ska jag isåfall ta vägen? Tårarna är slut men så fort jag kommer på att jag inte har en enda sak kvar av värde så gör det bara så ont igen. Jag orkar inte mer, när ska den här skiten ta slut. 

andas in, andas ut
jävla skitliv