hej, det är jag.

Äntligen fungerar min blogg igen. Helgen har varit helt jävla underbar för att vara ärlig. Det berodde mycket på dig men också på stämningen som jag hade i kroppen hela tiden, awesome. Lördagen gick åt till att först vänta på båttävlingen. Tröttnade på att vänta efter trettiofem test-starter och gick hem till Victor. Där hängde vi i några timmar och sen käkade vi världens godaste middag. Efter det sminkade annelie mig och det blev hur snyggt som helst, inte varje dag man blir så nöjd. Sen tog vi våra lätta väskor hem till joel och tods inflyttningsfest. Där passade man nog mest in om man hade bandana i håret och slutade raka sig under armarna men vi gjorde vårt bästa ändå. Vid halv tio gled jag ändå vidare till Alunda. På bussen träffade jag Jonas och Henke som var påväg till Kelinge där alla mina andra kompisar hängde. Therry missade bussen eftersom han hade glömt sin tand hemma. Askul tyckte jag. I Alunda blev jag upplockad av Nickehoe och Lengstrand och det var ju tur för det regnade! Kvällen gick ganska fort och vid ett gick vi hemåt. Idag har jag kollat på typ 5 avsnitt av gossip girl. Nickes favoritserie, han tvingade mig att kolla. Sen har jag övat på klickljud som man gör med munnen och kollat lite på norrskedika-alunda. I halvtid gick vi dock hemåt igen för det blåste så in i helvete. Ändå blåste det kanske lite mindre på mig, bara för att du gick bredvid. Vid fem åkte jag hemåt och somnade på en gång efter middagen. Borde ha pluggat engelska men det har jag ingen ork till.

För ca två timmar sen blev jag så jävla ledsen. Du sa till mig, som så många gånger förut vad du tyckte om mig. Hur tom jag blivit. Hur fel jag gör. Och jag vet egentligen inte varför det du säger, alltid träffar på de ställena där det redan gör ont. Hur dina ord alltid lyckas nässla sig in i såren och släppa ut salt överallt. Men du lyckas, varje gång. Du säger att du ställer upp för en kompis, att det är därför du säger till mig hur jag ska leva mitt liv. Men vi vet både du och jag, att du bara är glad över att du återigen fått en chans till att trycka ner mig lite till. Varför sa du inte det igår till mig, till mitt ansikte? Varför måste du vänta tills du har en skärm framför dig och mig på tre mils avstånd? Kan du inte stå för det du gör. Det är så lätt att säga "ta inte åt dig av det han säger" men det är svårt för mig att låta bli. Jag har alltid tagit åt mig. Jag tar alltid åt mig. Och det handlar egentligen inte om sakerna du säger, för visst vet väl jag också att jag gjorde fel. Men det är det faktum att du säger dem överhuvudtaget. Som att du har någon rätt alls att berätta för mig hur jag ska lösa mina problem, jag är inte ditt problem. Du behöver inte tala om för mig vad jag ska göra. Det var mellan honom och mig, men du såg en chans och tog den. Så som du alltid gör. Jag önskar att du kunde inse att du inte är perfekt någon gång. Och jag önskar att du kunde inse att du blir inte starkare, av att förminska mig. Sluta förminska den jag är.