hej, det är jag.

Jag joggade längst med gökgatan idag och utan att jag tänkte på det så hamnade jag utanför ditt hus. Minnen från den galna festen där förra våren dök upp och från andra sidan gatan kikade jag in genom fönstret. Jag såg någon sitta där och jag backade instinktivt så att din mor eller far inte skulle se mig stå där. På väggen ovanför satt ett stort foto av dig, antagligen ett skolfoto från tiden när du var 12-13 år. Persiennerna var nerdragna men jag kunde ändå se klart och tydligt vem pojken på fotot var. I det ögonblicket insåg jag återigen att du inte kommer tillbaka. Precis som varje gång jag tittar på en av bilderna från peace and love. På den bilden sitter jag full som en kastrull i en stol och ramlar bakåt medans du står bakom för att lyfta upp mig igen. Det symboliserar dig så bra. Jag virrig som alltid och du med en hjälpande hand och svar på allt man undrade över. Jag tror att det är ögonblick med människor som förändrar ens liv, precis som ögonblicket idag utanför ditt hus på gökgatan. Jag tror att långa vänskaper och djupa samtal förändrar en samtidigt som jag tror att en hjälpande hand kan göra precis lika mycket. Du var ett ögonblick av solsken, en frisk vind av trygghet och en mycket, mycket bra vän. Tack för alla ögonblick vi fick dela med dig. Tack för alla ögonblick jag fått dela med dig. Det går inte en enda dag förbi, utan att jag tänker på dig. 22:22 är ditt klockslag min vän, jag hoppas vi ses på andra sidan.

Jules