hej, det är jag.

Idag var en sån morgon. En sån morgon på bussen där bilden av landskapet utanför fönstret gång på gång förvandlades till bilder av dig. Bilder av dig överallt med en bildlig arm runt allas rygg och med ett stort leende på läpparna. Nu har det gått mer än 5 månader sen du tog med dig ditt skratt och försvann, förhoppningsvis till en bättre plats än här. Det är så svårt att vara tacksam över tiden vi fick, jag är mest bara arg hela tiden över att den inte varade längre. Det är så fel att du är borta.

Jag tänker på dig varje dag.