hej, det är jag.

Har snöat in på kent igen och minns stunderna när jag var 14 år och svartast i hela världen. Jag var fröken svår då och ibland känns det som att ingen tid gått och att jag fortfarande står där, mitt i allt det svarta. Men sen inser jag lika snabbt att jag är så mycket större nu på alla sätt som går och att jag faktiskt är lycklig. Lycklig men svår. Jag tror inte att jag någonsin kommer vara den där enkla glada tjejen men det gör ingenting, för då skulle jag inte vara jag. Och tro det eller ej, jag trivs faktiskt med att vara just jag ibland.

Och jag trivs när jag är med dig. Trivs med den som jag blir. Trivs trivs trivs.