hej, det är jag.

Ibland känner jag mig som någon annan än mig själv. Som att det traskar runt någon liten människa i mig som jag inte riktigt hunnit lära känna än, men som växer och tar mer och mer plats för var dag som går och som sakta men säkert knuffar undan den jag brukade vara. Kanske är det meningen att man ska förändras med tiden, och kanske kommer jag acceptera det snart. Men för tillfället både välkomnar jag och motarbetar den där lilla personen. Idag stod jag vid färjan i blåsten, och rökte en cigarett samtidigt som jag nynnade på kents hjärtskärande texter och för en liten liten stund så var jag 14 år igen. 14 år och i väntan på någonting stort. En liten flicka som inte visste vilken kärlek som låg runt hörnet och bara väntade på att bli upptäckt. 14 år och svår.

Jag saknar det så himla mycket ibland. Det slår över mig som en våg och jag vill bara ringa för att höra hur din dag har varit. Ingenting mer än så. Bara fråga hur du mår.