hej, det är jag.

Det bästa med dig var att jag slapp försöka göra mig förstådd, för du visste redan. Du visste hur tokig jag är och att det inte är en katastrof när jag plötsligt stänger in mig i mig själv och du fanns alltid där och försökte få mig på fötter igen. Det är det absolut svåraste nu. Att jag måste hävda mig, ta plats, visa framfötterna fast jag egentligen inte riktigt är lagt åt det hållet. Men jag gör framsteg tror jag. Idag var det 2 månader sen vi gick åt olika håll och jag vet till hundra procent att det var en bra sak. Men det är klurigt att lära sig ta nya steg i den snåriga djungeln som jag hamnat lite i. Tur att jag har så otroligt fantastiska vänner som puttar mig framåt hela tiden. Ni är bäst ingen protest. PUSS!