17:06 My secret
Jag somnade klockan åtta igår kväll och när jag vaknade 14 timmar senare så orkade jag inte resa mig upp ur sängen. Det känns som nåt slags svart hål och det enda jag egentligen vill göra är röka cigaretter och aldrig mer resa mig upp. Och om någon frågar mig varför jag blir såhär för mig, då blir svaret: jag har ingen aning. Solen skriker mig rakt i ansiktet utanför fönstret, jag kan se den trots att alla mina persienner är nerdragna. Jag vet inte varför det blir såhär ibland. Och jag vet inte vad jag ska svara när någon frågar.
Om mitt liv vore påväg rakt åt helvete skulle detta vara en accepterad, ja rent av förväntad känsla. Men det är inte påväg mot helvetet. Det är påväg till en egen lägenhet, en student, en sommar. Det handlar nog bara om att jag ibland inser hur ensam jag är. Inte fysiskt ensam, människor finns här. Men jag blir ensam när jag inte klarar av att förklara saker. Precis som nu. Jag klarar inte av att förklara ett jävla dugg.
Åh. Det glädjer mig samtidigt som det inte gör det. Du är en fin människa Julia, du ska inte behöva må såhär. Ingen förtjänar det. Jag börjar må bättre nu, det känns bra att få träffa er i skolan även om det är jättejobbigt att ta sig upp vissa dagar.. Vi borde hänga mer utanför skolan tycker jag, saknar dig massor. Älskar dig med finaste Julletuss!!
Ibland känner jag igen mig lite i dig..
