11:08 Svart
Har hamnat i ännu en av mina livssvackor, där ångesten smyger sig på och jag har separationsångest från allt och alla. Jag minns inte senaste gången jag berättade någonting som inte handlar om vad jag gjort på jobbet under dagen och jag saknar att ha vänner att kunna träffa varje dag. Och mitt upp i ångesten och allt det ledsna så är jag livrädd för att du ska lämna mig när du inser hur tragisk jag är. Jag trampar vatten och jag kommer inte vidare. Men trots allt det svarta så lyser du upp hela mitt liv, som solen, och jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
15:57
Det är som att jag inte fattat någonting förräns nu. Som att alla dessa år av förhållanden hit och kärlek dit egentligen inte betytt någonting och som att det jag trodde jag förstod, egentligen var någonting helt annat. Det är såhär det ska vara. Det ska handla om att pussa någon så att den vaknar, att gå på konsert och oskydligt hångla hela kvällen och samtidigt känna att jag kan vända mig om, lyssna på musiken och luta huvudet mot din bröstkorg utan att oroa mig för att du ska försvinna. Det handlar om att vara trygg med någon. Att kunna säga precis vad som helst utan dömande blickar. Att veta vad den andra tänker. Att andas utan att det gör ont. Att bli sedd. Att ha en hand i min. Att veta att även om den handen inte finns är där så känns det som att du alltid är där ändå, och håller i mig. Så att jag inte snubblar. I en annan tid föll jag jämt och gick i en miljon småbitar och det fanns ingen där som på riktigt förstod att man måste ta och plocka ihop mig igen för att jag ska fungera, men nu finns det. Nu finns du och jag har inte fattat nånting förräns nu. Det är det ju det här dom menar, det är så här det ska vara.