hej, det är jag.

Såhär i efterhand har jag svårt att förstå att jag har levt nästan hela mitt liv utan att känna dig.

Det började med en studentskiva för mig. En studentskiva i maj för snart två år sen där vi skakade hand och jag spanade i smyg under natten. Du var bland det finaste jag någonsin sett. Temat var havet och jag sprang runt utklädd till en flaskpost med ett långt kärleksbrev skrivet över ryggen. Runt runt sprang jag utan en aning om att bara ett år senare skulle jag få viska mina kärleksbrev i ditt öra varje kväll. 

Jag visste redan vad du hette när du räckte fram din hand för att säga hej men jag låtsades som att ditt ansikte var nytt och att jag själv var ett oskrivet blad. Och trots att det var allt som hände den kvällen, så sådde det något slags frö inuti mig. Ett frö som skulle till att växa till en stor blomma ett år senare.

Dagarna gick och en månad senare fick jag se dig igen. Se men inte röra för under den här tiden tillhörde jag någon annan och jag ångrar så att jag inte tog chansen redan då. Vi sågs i humc på en ospontan fest och smög vidare till BJ och dansade i natten. Jag tyckte återigen att du var så jävla fin. Såhär i efterhand påstår du att du var förtjust i mig med, men sånt vågar man inte se när man är nyss fyllda 18 år och med ett skälvande hjärta i bröstkorgen.

Sommaren kom och gick och jag hade hela tiden ont i mitt hjärta. Jag gick runt som i trans fast besluten om att mitt förhållande skulle bli bättre, och jag knep ihop ögonen tills det gjorde ont för att förtränga det lilla hopp som jag kände när jag tänkte på dig. Man slänger inte bort tre år av förhållande bara sådär, speciellt inte när man är en tonåring med klent psyke som fått för sig att pojkvännen definierar vem man själv är. Jag önskar så att jag förstått tidigare ingen annan kan bestämma vem jag är.

På Emmaboda bodde du i tältet bredvid mig. Varje natt ville jag krypa ner i din sovsäck och aldrig lämna den men jag var för feg och när du bad mig kyssa dig så gick jag min väg i natten. Du valde nästa tjej och jag förstår dig, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont i mig. Sen kom hösten och varje kväll funderade jag på vad du gjorde i det gula huset som låg 500 meter ifrån mitt. Vid nyår blev jag singel och den första jag smsade var du. Jag sa hjälp mig, och du svarade att vi tar en promenad. Den promenaden var en början på en komplicerad konstig vänskap som höll i sig i flera månader framåt.

Jag tänkte så mycket på dig den vintern att jag trodde att min hjärna skulle explodera. Ville inte riktigt erkänna det för mig själv eftersom att jag var så övertygad över att du inte kände som jag. Du var så himla dålig på att visa det, och så rädd för att vara två. Men det bästa av alla nätter av dans, var när jag fick ta dig i handen och gå hem till din säng. Det var så självklart i mitt huvud då - vi passar så himla bra ihop.

Men det var inte lika självklart för dig, och det tog månader när du ramlade runt i din förvirring. Jag förstår nu att det inte var så lätt som det var för mig, men jag önskar att jag hade vetat tidigare. Vetat att du var rädd. Vetat att du ville ha mig med, men var livrädd att förlora allt du hade. Till slut sa jag att nej jag vill inte vara tjejen som sover hos dig ibland. Jag vill ha dig och jag vet att du inte vill så säg det högt nu. Säg Nej till mig. 

Men då, på den parkbänken, i solen, den sista mars, sa du Ja till mig. 


Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye