hej, det är jag.

Jag antar att det handlar om avundsjuka. Eller kanske inte avundsjuka, mer så att jag saknar det som varit. Förut hade jag alltid en självklar plats i klassen och på fritiden. Nu finns den platsen inte kvar. Folk känner mig inte tillräckligt bra och jag har inte orken att berätta hur jag fungerar. När jag ser dig, och det du har blivit, så borde jag bli glad för att du har fått massvis med snygga kompisar och blivit av med din blyghet som du hade förut. Men det enda jag känner är trötthet. Jag blir trött när vi inte har något att prata om och jag blir trött när jag alltid känner mig som den fulaste flickan i världen. Jag vet att du inte är den du var, och det kanske jag inte heller är, men det känns konstigt att vi inte har något gemensamt längre. I grund och botten handlar det om att jag är sjukt ovan vid att känna att det bästa jag vet är att vara på gräsö med mina hundar, min mamma, roger och niclas såklart. Jag älskar att krypa upp i soffan och kolla på tv med min familj. Det har jag inte gjort förut. Men är det något som är fel, om det är det bästa jag vet? Varför kan inte jag ha samma plats som jag hade förut, varför finns det bara en person i mitt liv som får mig att skratta både utanpå och inuti

förut hade jag så många som gjorde mig glad men nu har jag "bara" nicke kvar. jag är så otroligt tacksam över att jag har dig. men det gör alltid ont i magen och jag hatar det. jag har inte känt mig snygg en enda dag på cultus. så har det aldrig varit förut.