hej, det är jag.

Just nu sitter jag med ett sånt där meningslöst inlägg som bara kliar i fingrarna. Man känner att man vill skriva av sig, allt det man sitter inne med, men samtidigt vet man att alla meningar redan är skrivna förut. Och kanske är de skrivna av någon som är skickligare än en själv, någon som är bättre på att sätta ord på alla känslor. Jag försöker att gå rakt men det är hela tiden någonting som rubbar min balans. Någonting som gör att allting snurrar till och det går för fort för mig. Det går för fort för att jag ska orka tänka. Min väska är borta. Jag har inte ens en jacka att ta på mig när jag fryser. Jag har ingen musik att gömma mig bakom. Så här är jag. Varsågoda. Finns det någonting mer att ta ifrån mig, eller slänga tillbaka på platsen där jag står så gör det nu. För jag vet inte om jag kommer orka när allting börjar om igen.

Det går så sakta och tar så mycket energi, varje gång man ska resa sig upp. Och jag vet inte varför det är så enkelt att slå just mig enda ner till marken. Jag försöker vara den som ler. Den som får andra att le. Och jag vet att jag lyckas 95% av gångerna jag har försökt. Men jag lyckas inte nu. Jag skulle skriva ner allting som jag förlorat ur väskan, och prisätta det. Att det blev mina tårar som lämnade märken på pappret var ingenting jag planerat från början. Men det var skönt att få ligga i mammas famn. Där kan ingen komma åt mig. Hennes armar runt mig gör att hela världen försvinner runt omkring och det älskar jag dig för.

Det kommer bli en kall vår
Det är alltid kallt för den som står ensam