hej, det är jag.

Jag ser tillbaka på år 2008 med mycket blandade känslor. Det har givit mig både glädje och sorg och ofantliga mängder av minnen. Det har varit ett sådant år (precis som alla andra år) som är svårt att beskriva.

Nyårsaftonen gick av stapeln hos Jacob. Alla som betyder någonting i kommunen var där och allt var så sjukt roligt. Tina och jag spårade och drog på efterfest hos någon random kille som jag aldrig sett förut och traskade pigga tillbaka till Jacob klockan tio på morgonen. Nyårsaftonen innehöll pussar och kramar på tolvslaget och en del förvirring från min sida. Några dagar senare gjorde jag och David Gustafsson slut med varandra och jag kände att det var ett bra men avslutat kapitel.
 
Januari kom och hade med sig en oerhört tragiskt bilolycka och jag minns hur ont allting gjorde då även om jag bara tittade utifrån. Jag och Elin satt på en buss som vi absolut inte ville sitta på och Niclas förlorade sin bästa vän. Det fanns inga ord att säga då och det finns det heller inte nu.

Tiden gick sakta vidare och vi festade gärna och ofta hemma hos Gustav Cordobas storebror Johan. Det var jag och tina sofie fanny elin elin jacob fredde jonas gustav therry tomas alle oliver jonte abbe micke you name it. Alla var alltid där. Det var inte alltid roligt men vi gjorde det bästa av stunderna i alla fall. Jag minns en del mer spårade fester och en del mindre spårade. Jag minns festen hos Jonas när vi först var hos Jacob fast hans föräldrar inte ville det och sen efter alldeles för lång tid så nämner Jonas att han är ensam hemma så att vi kan gå dit och så gjorde vi. På vägen dit fick vi höra en hel del spännande historier om Jonas kalsonger som vi inte behöver gå in närmare på. Jag minns hur vi jagade får och hoppade studsmatta alldeles för fulla hemma hos Cordoba och hur jag spydde som ett svin men sen ryckte upp mig och tog bussen hem!

Valborg kom och vi hamnade i slottsbacken. Vi inledde dagen med att polisen hällde ut all alkohol så dagen blev en mer eller mindre nykter upplevelse för mig. Tina jag och Elle for fram och tillbaka till Alunda efter en vinare som tina lagt i sin moped och sedan åkte vi till stan igen för att tillslut hamna i Östhammar. Vi drog till Gabbe men festen "spåååårade" så vi hamnade på sjötorget där Östhammars mest spårade människor hade samlats för ett möte. Vi drack oss fulla och körde voltige i natten och jag cyklade omkull både en och två gånger. Det finns underbara bilder på Jonas bilddagbok på mig när jag ligger på marken och skrattar(?). Jag minns att han sa att han aldrig hade skrattat så mycket åt någonting förut. Kvällen avslutades med att min väska blev snodd och jag grät hela natten. Några dagar senare fick jag tillbaka den igen. 

Jag hamnade hos två olika pojkar under våren men det var ingenting som på riktigt fångade mitt intresse. Den där känslan av att vara förälskad var borta och jag virrade upp och ner och letade efter den. Det jag inte insåg var att kärleken fanns precis framför mina ögon hela tiden. Månaderna gick och vi började närma oss slutet av högstadietiden på frösåkersskolan. I maj hölls en maskerad för niorna och det var samma dag som shejken fyllde 19 år. Jag smsade med Niclas och han ville att jag skulle åka till honom. Jag hade inte en aning om vad jag gav mig in på och jag förstod inte hur våran vänskap kunde förändras så snabbt. Han och hans vänner mötte mig på bussen den natten och han tog min hand. Vi dansade vals, fulla som svin i karmans vardagsrum och somnade tätt intill varandra i en alldeles för trång soffa och jag minns hur hans läppar mötte mina och hur bra allting snurrade runt i mig. Nästa dag frågade jag honom i ett sms vad det här betydde och han svarade bara att han tyckte att det var bra.

Sen slutade jag nian och blev i teorin en riktigt stor tjej. Jag och Elin firade det med att ta med familjen på en kreta resa utan dess like. Sen åkte vi hem och slungades rakt in i peace and love, konserter, alkohol, alldeles för många cigaretter, sommarjobb, niclas, vänskap och mycket mycket mer. Sommaren gick självklart för fort som den alltid gör och de få veckor som faktiskt innehöll sol spenderade jag på kyrkogården som sommarjobbande vaktmästare men vad gör det? När man tänker tillbaka på sommaren så var den faktiskt ganska underbar trots alla molnen.

När sommarlovet var slut så började jag på cultus och Dlin på en annan skola. Vi gled sakta ifrån varandra men jag fick nya vänner. Jag och Michaela började hänga och jag minns att det kändes bra från första början. Jag intog min plats på cultus och lärde känna Alexander, Oscar, Sandra, Karin, Linnea, Erik och många fler. Människorna på cultus var unika och helt fantastiska men jag kände ändå alltid inuti mig att någonting var fel. Elin var alldeles för långt ifrån mig för att jag skulle kunna fungera och det räckte inte att vi sågs på onsdagar och kollade på tv tillsammans. Jag behövde mer än så och jag behövde känna att jag inte bara hade Niclas som tog hand om mig.

Det blev mitten på oktober. Elin och jag satt och väntade på att Grey's skulle börja och jag fick sms från Linnéa. "Har du hört vad som har hänt med Jonas?" Jag ringde upp henne och hon berättade att Jonas var försvunnen i Ålandshav. Datumet var 15 oktober och klockan stod på 19.30. Jonas hade försvunnit den 13 oktober och två dagar hade gått utan att jag hade haft en aning. Jag visste att han skulle på studentkryssning och jag visste att han hade längtat hur mycket som helst. Ingenting kändes rätt längre och illamåendet sköljde in överallt. Elin och jag gick fort runt svartbäcken för att försöka känna någonting men allt var bara svart på vitt överallt. Jag vet inte om det här är sorgens tecken. Jag vet inre om jag någonsin kommer förstå. Jonas Israelsson en underbar vän och hjälte finns inte längre bland oss och prästen sa på minnesstunden att han hade hoppat över kanten helt av sig själv. Det gjorde ont ont ont att höra och jag tänker aldrig tro på dom orden. Veckorna gick och Jonas var fortfarande borta och hans minnesstund kom. Alla var samlade i kyrkan och det var fint. Jag undrar om det är möjligt att glömma bort människor som lämnat avtryck i ens hjärta.

December kom och jag beslutade mig för att byta skola. Ensamheten tog kål på mig och trots att jag hade Niclas så kände jag att jag behövde mer än så. Jag behövde vänner som kunde mig utantill och jag behövde Axen Sofie Elin och Fanny. Nu är bytet till bruks avklarat och jag ska börja där efter jullovet. Det är många blandade känslor inför det men någonting säger mig att jag kommer att lyckas där. Trots rykten om att jag bytte skola för att jag saknade vänner så känns allting bra. Att sakna vänner och känna sig ensam är inte samma sak, men det är lätt att dra den paralellen om man är ovetande.


Men jag lämnar 2008 bakom mig nu. Det har innehållit ofattbart mycket kärlek. Så mycket kärlek att det har övervunnit och segrat över allt det svarta som också finns där. Nicke, det har varit ditt och mitt år och jag längtar tills jag får välkomna det nya året, vid din sida.

29 DECEMBER 2008

Jules