150% av min tid går till att fundera på min framtid och vad jag ska göra med den. Jag tänker och oroa mig och bollar idéer med M som tycker att jag ska göra precis det jag vill. Men hur gör man när man inte vet vad man vill? När det enda man vet är att man älskar att vara med M och om drömmen är att få flytta härifrån så måste jag göra det ensam? Det känns som att jag slits mellan två världar. I den ena världen sover vi ihop varje natt och det gör mig lycklig, men det finns endå en gnagande känsla där om att det liv jag lever inte tillhör mig. Alla mina vänner har flyttat härifrån och nu har jag börjat med ett galet träningsschema bara för att fördriva tid och för att intala mig själv att jag visst gör saker för mig själv - som bara tillhör mig. Jag trivs inte i den här staden. Uppsala har gjort sitt för mig och jag behöver nya utmaningar för att utvecklas och ta mig upp ur den här lilla gropen som jag grävt åt mig själv. Samtidigt har jag bonat i mig så bra i gropen och i min självömkan att jag knappt vågar tänka på att göra någonting nytt.

Det enda jag vet är att jag ska plugga i höst och sen åka ut i Asien. Men var ska jag plugga? och VAD? Jag vill plugga här så att vi ska kunna vara tillsammans, men kommer jag gå under om jag stannar här i ett år till?

Inte konstigt att man drömmer konstigt ibland.